När skolfrånvaro vänds till närvaro – vad kan vi lära av det som fungerar? av Annica Jäverby
När vi talar om skolfrånvaro riktas uppmärksamheten ofta mot orsakerna. Vi försöker förstå varför en elev inte kommer till skolan, vilka hinder som finns och vilka åtgärder som behöver sättas in. Det är självklart viktigt. Men vi behöver också rikta blicken mot de situationer där utvecklingen faktiskt vänder. Vad händer när en elev börjar komma tillbaka? Vad har eleven, skolan, vårdnadshavarna och andra aktörer gjort som har bidragit till förändringen? Och hur kan vi bli bättre på att sprida och dela kunskap om det som fungerar?
I min bok Skolfrånvaro – tidiga insatser och åtgärder (2024) beskriver jag en skola som lyckades vända hög frånvaro till ökad närvaro. Det handlade inte om en enskild metod eller en snabb lösning. Flera delar samverkade och blev tillsammans betydelsefulla. Skolan följde systematiskt upp frånvaron och arbetade fram närvarofrämjande rutiner. Närvaroarbetet blev en del av skolans dagliga verksamhet och inte något som aktualiserades först när en elev redan hade utvecklat problematisk frånvaro. Samverkan var en självklar del av organisationen, och skolpersonalen arbetade tillsammans med elevens bästa i fokus.
Även god närvaro uppmärksammades. Det skedde i de dagliga mötena med eleverna, på föräldramöten och under utvecklingssamtal. När en elev inte var i skolan saknades hen. Att vara saknad innebär att någon har uppmärksammat att man inte är där. Det visar också att ens närvaro har betydelse och att man har en självklar tillhörighet till skolan.
Aktuell närvaroforskning
Skolfrånvaro förstås ibland främst utifrån svårigheter och utmaningar hos den enskilda eleven. Men orsakerna till frånvaro är ofta komplexa och kan finnas på flera nivåer samtidigt. Elevens mående och livssituation har betydelse, men även relationerna i skolan, undervisningens utformning, lärmiljön och skolans organisation påverkar möjligheten att vara närvarande. Skolnärvaro formas i ett sammanhang där flera delar behöver samspela. Det räcker sällan att enbart rikta insatser mot eleven. Vi behöver också undersöka vad skolan och undervisningen kan förändra. När frånvaron har blivit problematisk kan en elev initialt behöva ett anpassat schema, avgränsade uppgifter och stöd av en särskild nyckelperson. Det kan också behövas en tydlig plan för hur eleven successivt ska kunna återgå till fler lektioner, lärare och sammanhang. Eleven och vårdnadshavarna behöver vara delaktiga i planeringen. Samtidigt behöver anpassningarna följas upp, så att de blir en väg tillbaka till undervisningen och skolans gemenskap – inte en permanent lösning vid sidan av.
I min forskning har jag riktat blicken mot undervisningen för elever med problematisk skolfrånvaro. Resultaten visar betydelsen av en undervisning som är tydlig och avgränsad, men samtidigt flexibel och möjlig att anpassa. Elever behöver förstå vad de ska göra, varför innehållet är betydelsefullt och hur de kan delta utifrån sina aktuella förutsättningar. För en elev som har varit frånvarande länge kan det vara svårt att komma tillbaka till en undervisningssituation där kraven upplevs som otydliga eller övermäktiga. Eleven kan också bära på en oro över allt som har missats. Därför behöver skolan tydliggöra vad som är viktigast, vad eleven förväntas göra och vilket stöd som finns tillgängligt. Det kan handla om att begränsa omfattningen, skapa struktur och sammanhang samt ge eleven möjlighet att påverka delar av undervisningens genomförande.
Men det handlar inte bara om att minska mängden arbete eller förenkla undervisningen. Elever behöver också möta ett innehåll som kan upplevas som relevant och meningsfullt. De behöver få möjlighet att känna intresse, igenkänning och delaktighet. Resultaten väcker också en vidare tanke. Vad händer om dessa principer inte bara används när en elev redan har utvecklat problematisk skolfrånvaro?
Tydlighet, meningsfullhet, igenkänning, delaktighet och flexibilitet är kvaliteter som kan gynna alla elever. Om de blir en del av den ordinarie undervisningen kan de bidra till ett närvarofrämjande förhållningssätt. En undervisning som elever kan förstå, relatera till och känna sig delaktiga i skapar bättre förutsättningar för både lärande och tillhörighet. Undervisningen blir på så vis inte bara en del av arbetet med att hjälpa elever tillbaka till skolan, utan också en viktig del av skolans främjande och förebyggande arbete. Frågan blir då inte bara hur undervisningen kan anpassas för en elev som redan är frånvarande, utan också hur den ordinarie undervisningen kan utformas så att fler elever vill, vågar och kan vara närvarande från början.
Vi behöver dela det som fungerar
Kunskapen om skolfrånvaro behöver öka. Därför behöver vi inte bara ta del av forskning, utan också dokumentera och sprida erfarenheter från det praktiska närvaroarbetet. Många skolor, kommuner och verksamheter har utvecklat arbetssätt som bidrar till ökad närvaro, men kunskapen stannar ofta inom den egna organisationen. Det handlar inte om att kopiera färdiga metoder. Det som fungerar i ett sammanhang behöver anpassas till ett annat. Däremot kan andras erfarenheter hjälpa oss att ställa nya frågor och upptäcka möjliga vägar framåt. Kunskapsutbytet behöver ske mellan skolor, kommuner, professioner och länder. Genom att dela både framgångar och svårigheter kan enskilda erfarenheter bidra till ett gemensamt lärande.
När skolfrånvaron har pågått länge kan både eleven, familjen och skolan tappa tron på att en förändring är möjlig. Men vi är många som har upplevt glädjen när en elev med problematisk skolfrånvaro får stöd att återvända till skolan och börjar se mer positivt på framtiden. Därför behöver vi inte bara fråga varför elever är frånvarande. Vi behöver också uppmärksamma de tillfällen då utvecklingen vänder, undersöka vad som gjorde skillnad och dela den kunskapen med andra. Vad kan vi lära av de gånger närvaron faktiskt ökar?
Tips! Den 4 september presenteras min licentiatuppsats vid Göteborgs universitet om skolfrånvaro, undervisning och skolans möjligheter att skapa förutsättningar för närvaro.
Mer information: https://www.gu.se/evenemang/licentiatseminarium-annica-javerby
Publikationer
Jäverby, A. (2024). Skolfrånvaro – tidiga insatser och åtgärder. Studentlitteratur.
Jäverby, A., Osbeck, C., & Stolare, M. (2025). Problematisk skolfrånvaro i relation till skola och undervisning – ett ämnesdidaktiskt perspektiv. Nordidactica. Journal of Humanities and Social Science Education, 15(2025:1), 27–54.
Jäverby, A. (2026). Skolnärvaro, skolfrånvaro och hemmasittande.
